Jag har sett dem så länge nu, de där tre stjärnorna. Varje kväll när det inte varit några moln på himlen har jag sett dem, precis som kvällen innan och kvällen innan igen. Idag var jag ute och gick, kände jag behövde det efter att ha suttit inne hela dagen. Jag tittade efter stjärnorna, men idag lyste de svagare. Det känns skönt att alltid ha haft de där, på kvällen, att veta att man tittat upp på de så många gånger. Det som är synd är att det inte går att ta kort på dem, för de lyser inte tillräckligt starkt. Kanske är det som gör det så speciellt, för nu försvinner de längre och längre bort. Våren närmar sig, kanske är det därför. Men jag vet att till hösten när jag ser dem igen kommer jag påminnas och minnen väcks till liv. Det har blivit våra stjärnor, dina, Sebastian, och mina. Hur många minnen väcks inte av att bara titta på dem? Tre stjärnor som bär på värdefulla minnen..

/ Magdalena